fidan

Ibland kommer de här stunderna. Dessa ångestattacker. I dessa stunder önskar jag att jag kunde bara försvinna från allt och slippa tänka på allt det jobbiga. Börjar tänka massa konstiga tankar. Som att jag aldrig skulle börjat på Nacka eller valt linjen jag går. Eller träffat honom. Eller ens blivit involverad i det hela. För det orsakar mig ingenting annat än smärta. Jag börjar må dåligt så fort jag är realistisk. Annars går jag och är drömsk och planerar hela vår framtid ihop. Det är nästan omöjligt att en sådan skulle finnas. Med tanke på hur många år det måste gå innan vi ens kan flytta till varandra. Det suger. Men jag tänker kämpa in i det sista för jag har aldrig tyckt om någon såhär mycket. Har aldrig varit såhär rädd att förlora någon. Aldrig känt såhär.